i en stor stad gråter människor på gatan

Jag har ju som sagt just flyttat från en liten stad till en liten större stad.
Det finns skillnader och likheter.
En av dessa skillnader är att i större städer finns det människor som gråter, människor som gråter på gatan.
Jag vet att jag slogs av samma tanke när jag bode i London för ett litet tag.
Där gråter också människor på gatan.
Det händer inte i en småstad där jag kommer ifrån, där gråter man bakom  hårt stängda dörrar och med fördragna gardiner.
Varför är det så?
Jag tror att allt ligger i att i en stor stad är man ju mer anonym än i en liten stad. Att man kan gråta utan att träffa sin klasskompis, eller sin gammla dagmamma, mormor eller så och slippa förklara varför man är ledsen.
När jag själv en gång fick något i ögat under en "sväng på stan" i den lilla staden jag kommer från tyckte jag det var jobbigt att tårarna rann trots att jag inte ens var ledsen, det var ju bara den förbannade linsen som krånglade. Men jag ville inte träffa på någon som jag hade någon slags relation till och behöva förklara läget, så istället gick jag med solglasögon på mej till bilen och körde hem med ett gråtfyllt, svidande öga utan lins.
Trafikfara.
Under den tiden jag bodde i London märkte jag ju också att människor grät öppet, det kunde vara damen i kostym påväg hem från jobbet med en chipspåse på tunnelbanan, killen som satt på starbucks och försökte gömma sig bakom nån gratis tidning, kvinnan som puttade barnvagnen framför sig i parken, eller jag själv.


Samtidigt som jag skriver detta funderar jag på varför jag ens funderar över varför människor reagerar så starkt på människor som gråter. Man gråter ju för att man är ledsen.Det är ju ett sätta att visa sina kännslor. Precis som att när jag är glad skrattar jag. Men när man är ledsen, så är det inte lika accepterat att visa det....varför?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0